«Kunde jag säga det med ord skulle det inte finnas någon anledning att måla».
Det är den meningen som hälsar besökarna välkomna till Edward Hopper: New York och bortom på Palazzo Blu i Pisa.
En kort och enkel mening som på sitt sätt har blivit ett litet manifest för Hoppers konst. Den rymmer i några få ord det man känner inför en av hans målningar, och framför allt det som gripa tag i en när man försöker sätta ord på det.
Låt oss därför börja med ett konkret faktum som visar hur sällsynt det är att hitta en utställning om den amerikanske målaren i Italien och i Europa.
Man måste gå tillbaka till 2020 för att hitta en monografisk utställning om Hoppers landskap, i Basel, och ända till 2016 för att hitta en i Italien, i Rom.
Något som liknar Edward Hopper: New York och bortom dyker först upp 2009, när Milano och Rom visade den första överblicksutställningen i Italien, med över 160 verk.
Det säger sig självt att detta visar hur ovanligt det är att i Italien få se en utställning med över 150 verk av Hopper, dessutom på en så stämningsfull plats som Palazzo Blu, ett museum som nästan ser ut att vara ritat av den amerikanske målaren.
På vägen genom salarna hittar du förmodligen inte dina favoritverk av Edward Hopper, eller de du redan känner till. Att vandra runt och leta efter något som inte finns där passar helt med stämningen i Hoppers målningar.
Edward Hopper och Whitney Museum of American Art
För den här utställningen, och för mycket annat, ska man tacka Gertrude Vanderbilt Whitney, en skulptör och filantrop som från tidigt 1900-tal började köpa och visa upp verk av nyskapande amerikanska konstnärer som hade svårt att slå igenom.
Metropolitan Museum of Art gick så långt som att tacka nej till gåvan av de verk hon samlat i sin Whitney Studio Club, så Gertrude beslöt att grunda en egen institution som skulle lyfta fram konsten och konstnärerna i USA. Whitney Museum of American Art föddes 1930, redan rikt på verk av Hopper.
När Hopper dog 1967, och hustrun Jo året därpå, testamenterades deras konstnärliga kvarlåtenskap på nästan tretusen föremål, främst målningar och teckningar, till Whitney.
Från New York till Paris
Rundvandringen börjar oundvikligen i staden där Edward Hopper föddes och som utgör bakgrund till huvuddelen av hans målningar: New York. Från New York School of Art och Robert Henris undervisning behöll han alltid inställningen att måla den amerikanska verkligheten rå och osminkad, med uttrycksfull egenart framför teknisk briljans. I New York arbetade Hopper också som illustratör och kommersiell grafiker, ett arbete han avskydde men som försörjde honom under en period. Erfarenheten visade sig också användbar för att lära sig fånga motivens psykologi och berättande spänning med några få gester och miner.
Mellan 1906 och 1907 får Hopper se två olika sidor av Paris, som han kallar världens vackraste stad. Först den mörka och regniga sidan, sedan friluftsmåleriet och impressionismens inflytande.
Hopper går bortom de parisiska landskapen och börjar måla människorna han möter i staden, och gör dem till något som liknar arketyper.
Mästerverket som samlar den här erfarenheten är Soir bleu (1914), en målning som först togs emot mycket kyligt och som blev kvar gömd i målarens hem i många år, ända till hans död.
Edward Hoppers New York
Hoppers New York är inte det som finns i den kollektiva föreställningen, fyllt av folkmassor och en stormande, överväldigande energi. Hans New York tillhör ensamma gestalter försjunkna i eller överväldigade av sina egna tankar, människor som delar ett fysiskt rum och inget mer. Ingen rörelse, ingen interaktion. Djup melankoli men ingen sorg.
Hopper öppnar våra ögon inför en filmruta som berättar något, utan att säga vad som har hänt eller vad som kan hända: det är vår sak.
New England och Cape Cod
Även om New York alltid förblev centralt i Edward Hoppers konst, gav somrarna i New England och på Cape Cod honom en miljö som verkar skapad för att hamna i hans målningar. Ensamma hus, klippor, vindpinade dyner, små vägar, traktens fyr. Bilder som lämpar sig perfekt för att reduceras till väsentliga geometrier, infattade mellan ljus och skugga av påtaglig täthet.
Bilder som hänger i tiden och fångar blicken med sin magnetiska storslagenhet.
Jo
Bandet mellan Edward och hustrun Josephine är en av de minst kända detaljerna i Hoppers liv och en av de mest fascinerande. De gick tillsammans på Robert Henris målarkurs vid New York School of Art och träffades 1914. 1923 förlovade de sig och ett år senare gifte de sig.
Jo arbetade som figurativ konstnär vid Edwards sida under hela äktenskapet och var hans enda modell, förutom att hon med stor omsorg förvaltade hans arkiv och skissböckerna med penn- och bläckteckningar.