Sedan Endless Scroll, 2018, skrev någon ”postpunk” på Bodegas bruksanvisning och ingen har sedan dess haft mod att stryka det. Talking Heads, Devo, B-52s, Sonic Youth: jämförelserna och likheterna kom som en lavin, och bandet från Brooklyn har släpat dem med sig i tre skivor utan att ta ställning varken för eller emot.
Varför Bodega aldrig varit postpunk
Ben Hozie, främste anklagade i den akten, säger det utan omsvep.
”Jag har aldrig tänkt på oss som ett postpunkband. Jag tänkte på oss som ett konceptuellt rockband.”
När man läser om deras historia är det svårt att inte tro honom. Konceptet kom alltid först: temaalbumet, det absurda scenariot, satiren förklädd till lek. Postpunk var mer en dräkt, karossen men inte motorn.
Med All Inside Aquarium, Bodegas fjärde album, hamnar uniformen längst in i garderoben och man ser äntligen vem som bar den. Man ser kolvarna som driver Bodegas motor.
Ett akvarium i en kyrka
Skivan kom den 9 oktober på Chrysalis och föddes på en plats som är allt annat än vanlig.
Bodega spelade in All Inside Aquarium under en och en halv månad i England, i Leeds, med Matt Peel (Yard Act, Eagulls) på The Nave, en studio inrymd i en avsakraliserad kyrka. De tidigare skivorna hade växt fram nästan i bitar, med musikerna sällan i samma rum. Den här gången spelade de ihop, live, och man hör det: det finns luft mellan instrumenten, ett band som andas. Mixen, i Brighton, gjordes av Theo Verney (English Teacher, Lime Garden). Hozie sammanfattade planen: tillbaka till melodierna, mer av ett riktigt rockband. Referensen är Stone Roses som möter Jane’s Addiction, med fler riff och fler solon, och det är ingen slump att Jane’s Addiction varit Hozies favoritband sedan gymnasiet. När han talar om något ”större, varmare, vattnigt och metafysiskt”, sprunget ur den optimistiska alt-rocken från en halvt bortglömd ungdom, beskriver han marken där
All Inside Aquarium har sina rötter. Omslaget är ett fotografi av Bruno Jansen av en diorama som Nikki Belfiglio byggt i ett riktigt akvarium: berg-och-dal-banan från
Astro Night Ride, det dukade bordet från
Pick Up the Check och kyrkan i Leeds. Man kan nästan se skivan innan man hör den.
Snabb rock kan göra ont
Hozies tes kan visa sig vara det mest intressanta med skivan. På de tidigare albumen höll han rocklåtarna åt ena hållet och balladerna åt det andra, och sparade det mest personliga till de sistnämnda. Sedan frågade han sig varför han inte kunde skriva något direkt och smärtsamt i en snabb låt. Svaret heter
Astro Night Ride, tillägnad hans mamma, som dog 2017: berg-och-dal-banor var deras lek, och låten stiger och faller som en åktur, med en naiv sötma som lyfter en del av tyngden utan att lyfta sorgen.
Olivia, i slutet, är Belfiglios låt till en kusin som omkom i en vandringsolycka 2010, och den dämpade, trötta sången skickar lyssnaren hem med sänkt ljus. Resten arbetar med lätthet.
Weather Me har en studsande bas och en röst, Nikkis, som påminner om Elastica.
Literary World, manifestet enligt Hozie, hävdar att världen inte saknar politiskt medvetande utan litterärt, alltså förmågan att förstå även de värsta karaktärerna.
Pick Up the Check har ekande gitarrer à la Stone Roses och en refräng, ”see you later, calculator”, som aldrig går ur huvudet när den väl kommit in.
Pile Driver är den smutsigaste och mest funkiga.
Dylan, ett tåg och några reservationer
Överraskningen är
Slow Train, en Dylan-cover från skivan från 1979. Det var det första de spelade in med Peel, ett test för att se om de fungerade ihop, och den hamnade på albumet för att den blev för bra. Här behåller Bodega originaltexten och ändrar allt annat: tåget rusar utan bromsar, Dan Ryans glamgitarr tar över scenen, och den efterklangsdränkta rösten får en att tänka på Jane’s Addiction som spelar Dylan. Det är ett vågspel, och ett vågspel som lönar sig. Vissa har tyckt att det är en allmän, lite utspädd indierock, och anklagelsen är inte tagen ur luften. Den som kom för oförutsägbarheten i
Endless Scroll hittar en mer upptrampad stig, med färre kanter och färre snilleblixtar. Den som hade den förväntan blir nog besviken, det är ingen idé att runda det. Är det bättre med ett band som riskerar att låta vanligt eller ett som förblir en kopia av sig självt på grund av en en gång intagen position? Turnén i sju länder mellan Storbritannien och Europa, med två kvällar redan slutsålda i Manchester, får utvisa om det nya skinnet håller även live. Är koncepten tillräckligt starka kan ett konceptband förbli sig självt även när det byter kostym många gånger.
