Chiara Bertelli är tillbaka i R&B, soul och jazz. Hennes nya singel La fiera del niente är ute. I flera år arbetade hon under namnet Elly. Nu börjar hon om med sitt eget, det som står i passet. Det känns som att komma hem: tillbaka till hennes ärligaste röst, med andras förväntningar utelåsta.
Hon har skrivit och komponerat låten själv. Den är elegant och rå, och blandar modern R&B, filmisk soul, jazz och låtskrivarpop till en svävande, nattlig stämning. Produktionen låter varje nyans i rösten andas, insvept i ett varmt, sammetslent ljud.
Låten växer ur en verklig skörhet: känslan av att inte höra hemma i en värld som belönar fart och yta och lämnar lite plats för djup och empati. Inuti den sårbarheten finns också en pånyttfödelse. La fiera del niente blir en sökan efter inre frid, en inbjudan att lära känna sig själv bättre och göra känsligheten till styrka. Den handlar om läkning och lyssnande, med en mer andlig, intuitiv sida.
Med det här kapitlet stakar Chiara Bertelli ut en tydlig riktning: modern R&B, soul och jazz byggd på ärlighet, elegans och känsla. Rötterna ligger i den svarta traditionen, och klangen ligger nära artister som Jazmine Sullivan, Sophie Faith, Sasha Keable, Yebba, Leon Thomas, Giveon och PJ Morton.
Intervjun med Chiara Bertelli inför släppet av La fiera del niente
Hur föddes La fiera del niente?
Låtens embryo föddes för flera år sedan. Jag hade länge funderat på att skriva igen och tala om mig själv på ett helt äkta sätt, men något fick mig alltid att stanna redan innan jag började.
Förra året, ungefär vid den här tiden, efter massor av arbete med mig själv och mitt i en dålig period privat, kände jag mig ensam och vilsen. Det var inte första gången, men det kändes som att jag måste börja om från noll.
Efter en komplicerad sommar som körde in mig i ett hörn förstod jag att det var dags att börja om, från mig själv. Det var det enda jag kände att jag inte hade förlorat.
Jag tog fram flera låtar som jag skrivit och låtit mögla i mappar på datorn. Jag lyssnade på La fiera del niente igen, och den kändes som den rätta att börja om med.
Titeln har följt melodin sedan den fanns i mitt huvud. Den kommer från en kort, samhällsinriktad text som min mamma skrev på fritiden och som inspirerade mig mycket.
När jag lyssnade igen insåg jag att orden kom från en gammal blick som förändrats med tiden. De behövde en modernare dräkt. Jag ändrade nästan hela texten från första versionen, skrev bryggan som inte fanns än och lade till nya sångpartier. Sedan gick vi igenom harmonierna med produktionen och sydde den bästa kostym låten kunde ha just nu, efter min smak, min stil och mitt sätt att känna.
Vad finns kvar av Elly i din nya identitet?
Allt finns kvar. Det jag levt, erfarenheten, glädjen hos en tonåring som vill leva på musik, såren, de fina minnena, men också sorgen och frustrationen.
Elly är en del av mig som jag varken kan eller bör sudda ut, även om jag ofta velat det. Hon hör till min historia och till allt jag bär med mig efter 12 år i musiken och framför allt i livet.
Chiara är jag, utan filter. Hon har namnet som mamma och pappa gav mig, det som alla alltid har använt. När jag hör det ropas högt på ett torg, trots att det är ett av de vanligaste, vänder jag mig om.
Chiara är Ellys själ.
Ingen karaktär, ingen konstruktion, ingen lögn.
Chiara är tjejen på 3 som sjöng Christina Aguilera, Michael Bublé och Mariah Carey i bilen med sin mamma. Flickan på 11 som tjatade sig till att få studera sång och stå på scen. Tonåringen som skulle gjort vad som helst för att känna sig sedd, älskad och i centrum. Nittonåringen som lämnar sin lilla ort för staden och konservatoriet och känner att hon måste börja om från noll, som om hon aldrig sett världen förut.
Chiara är jazzsångerskan, låtskrivaren, vokalisten, sånglärarinnan, resultatet av ett helt liv ägnat åt musik. Men allt det är alldeles för litet. Chiara är mycket mer, och jag hoppas kunna berätta det i mina låtar. Chiara är jag, från djupet av min essens.
Vad väckte längtan att börja om med ditt eget namn?
Jag hade burit på det länge, minst fyra eller fem år. Förra året förstod jag att den största spärren som hindrade mig från att skriva igen var min identitet. I flera år hade jag burit ett namn jag fick i början av mina första produktioner, och ju mer jag växte, lärde mig, prövade och levde, desto mindre kändes det som mitt.
Min musikaliska väg är lång för en 28-åring. På skiva börjar den 2014, och långt före det i utbildning och experiment. Den har inte alltid varit enkel. För några år sedan fick jag se min sanning i vitögat. Situationer och människor som jag trodde skulle göra mig gott och lyfta mig hade under alldeles för lång tid sugit livskraften ur mig.
Valet var inte enkelt, av många skäl, från de mest intima till byråkratiska, tekniska och varumärkesmässiga. Men det var nödvändigt. Ett slutpunkt för det förflutna och en stor bokstav för att inleda ett nytt kapitel som handlar om mig och som jag hoppas för med sig mycket ljus.
Hur överlever man vardagen utan att svepas med av ytlighet och fart? Hur klarar du det?
Jo, jag klarar det inte alltid, och det är precis därifrån låten kommer. Att känna, ta in och lägga märke till så mycket hjälper inte alltid, särskilt i en värld så snabb som vår, där allt konsumeras fort och inget verkar stanna eller finnas kvar.
La fiera del niente är en metafor för alla de saker, relationer och situationer som varken har eller ger värde. De bara dyker upp, utan innehåll bakom.
På Brescias dialekt säger man “nient de sena”. Det betyder ordagrant “ingenting till middag”, ungefär som “mycket rök och ingen stek”.
Jag försökte förmedla, med min blick, som inte bara är analytisk utan också kommer från magen och ibland är andlig, känslan av otillräcklighet när man ser ytligheten, brådskan och den maniska konsumtionen och känner sig malplacerad för att man längtar efter något sant och enkelt. Obehaget i att komma i kontakt med våra känslor, eftersom det yttre höljet är för litet för att rymma dem.
När jag förde tillbaka den stora tanken till min egen känsla och musik såg jag låtens delar som en motsättning mellan ljus och skugga, som vi alla bär inom oss. Versen är skuggan: min mer “jordiska” sida, olöst och skör, arg och förvirrad, som fortsätter fråga utan att hitta svar.
Refrängerna är min mer “andliga” sida, ljuset och hoppet. Den klarsynta delen som minns att allt jag har varit med om och är med om leder mig mot en viktig utveckling. Den del som inte är rädd att “spegla sig i gamla rädslor” (citat ur texten). Det är inte bara mina rädslor, utan de som vi alla har och som vi troligen burit med oss i generationer.
Den här dualiteten finns i oss alla, och att hitta balansen förblir livets underbara gåta.
R&B, jazz och soul har historiskt haft det svårt i Italien, men de senaste åren har flera artister tagit upp den vägen igen. Tror du att något har förändrats?
Jag tror att vi, framför allt de senaste åren och bland de nya generationerna, precis som i vårt samhälle, är på väg mot en stor splittring.
På ena sidan finns musik gjord med AI: falska röster, samplingar, stereotypa genrer som är lätta att fånga, texter utan innebörd. Mycket fängande och otroligt användbar för marknadsföring, för en alltmer centrifugal masspridning.
På andra sidan finns en återgång till projekt med bara riktiga instrument, forskning och genreblandning, längtan efter ett modernt språk som ändå bär med sig det förflutnas erfarenhet och skönhet. Musik som fick själen att vibrera och hjärtat att dansa, ord som kunde lugna sinnet.
Jag tror starkt att genrer som betraktas som “nisch”, som R&B/soul, jazz och många andra, åter lyssnas på, även av en publik som är mindre musikaliskt bildad, med drivkraften hos den som gått vilse i öknen: att dricka igen, att äta igen.
Jag tror att ju längre vi kommer, desto mer behöver vi gå tillbaka och ta på sanningen med händerna, saker som smakar äkta och ger genklang i vår äldsta del.
Dina största inspirationer i musikvärlden?
Redan som liten fascinerades jag av Black Musics stora röster, från soul av gamla skolan till modernare, korsbefruktad pop/R&B.
Min jazzutbildning på konservatoriet öppnade, utan tvekan och för gott, dörren till en enkelbiljett mot Black Music. Allt som är färgstarkt, varmt, smidigt och bär djupa budskap tillhör mig.
Jazzen ger mig alltid elegans och förfining, men också alla råa, viscerala känslor hos dem som lade grunden. Improvisationen och uppmärksamheten på harmonier hoppas jag alltid behålla i min egen musik.
Soul och pop-R&B drar mig med sin groove, sin varma färg och sin starka tolkande patos. Och som god italienare kan kärleken till orden inte saknas, till ett skrivande som alltid hämtar näring från vår visdiktnings stora pennor.
Dina favoritlåtar? Eller snarare, de låtar som bäst visar vem Chiara är.
Om jag skulle nämna mina favoritlåtar, eller de som genom åren haft med mig och de genrer jag lyssnat på och älskat mest att göra, skulle jag fylla minst tio sidor. Eftersom det inte går nöjer jag mig med sex låtar som gick på repeat i min spellista förra året och följde mig på resan mot namnbytet och nystarten med min egen musik.
- Look Me, I Can Fly – Annie Tracey
- Yes It Is – Leon Thomas
- Move it along – Sasha Keable
- Traces – Tyler Lewis
- Folded – Kehlani
- Twenties – Giveon