Strokes nya album, Reality Awaits, verkar avsiktligt gjort för att irritera en så bred publik som möjligt, lite som Ferrari Luce. Det kommer inte att vinna särskilt många nya fans, och inte övertyga en stor del av de gamla heller.
Sex år efter The New Abnormal var förväntningarna kring Reality Awaits enorma. Med singeln Going Shopping hade bandet själva redan sett till att sänka förväntningarna, eller åtminstone gjort klart direkt vilken riktning det nya albumet skulle ta.
Att fortsätta jämföra de nästan 50 åriga Strokes med de från 2001 och 2003 är helt enkelt meningslöst. Vissa trender kommer alltid tillbaka, eller försvinner aldrig, som vida byxor eller amerikanska bombningar i Mellanöstern, men den historiska perioden vilade på helt andra dynamiker än de från 2026.
Dagens Strokes var tvungna att välja: bli en karikatyr av sig själva, kanske med jubileumsturnéer för Is This It och skinnjackor för nyskilda boomers, eller uppträda som Strokes och acceptera tidens gång, även på risken att inte gilla det. De valde tydligt det andra alternativet.
Reality Awaits är fullproppat med autotune, men den som förvånas över det valet har troligen aldrig lagt märke till hur massivt Julian Casablancas har använt röstefekter på nästan alla sina album.
Att det förvrängda, komprimerade ljudet av hans röst på Is This It hyllades, medan autotunen på Reality Awaits sågas ner, ändrar inget i sak: det är fortfarande en konstnärlig användning av ett verktyg som förändrar rösten.
Hur som helst påminde ljudet på Reality Awaits oss så mycket om Daft Punk att vi inte hittade något bättre sätt att rangordna låtarna på än så här: från den mest Daft Punk till den mest Strokes.
9 - Falling out of Love
6 minuter och 20 sekunder låt, en sorts odyssé för nya generationers uppmärksamhetsspann (men också för äldre, nötta av internet). Daft Punk på 110%, det låter som en demo av Random Access Memory, ett svårt spår man kommer att älska när man läser texten noggrant.
8 - Psycho Shit
Mer Daft Punk eller mer Radioheads Exit Music (For a Film)? Bra fråga, ännu krångligare av ekona från The Gnome och See Emily Play från tidiga Pink Floyd som dyker upp i låtens andra, oroande del. Albumets svåraste låt, och även den första: härifrån är allt utförsbacke.
7 - Tyrants of the Mellow Moon
Albumets sista spår, kanske också dess manifest. Hur som helst, en hel del Daft Punk i ljudbilden.
So we go for one more ride And that's okay 'cause I did my time But now I wait for another chance When I will take everything I canHere we are for the final time And I hope you say that I made you laugh Oh, I tried to make things right Though it's hard, maybe I can for just one night Though I never say the same thing twice I will sigh one more time
6 - Going Shopping
När man lyssnar på hela albumet förstår man knappt varför Going Shopping valdes som singel, som visitkort efter 6 års tystnad. Det är inte det bästa spåret, inte det mest experimentella, inte det som är mest kopplat till Strokes historia. Just därför kanske det förklaras alldeles utmärkt varför det valdes som singel.
5 - Liar's Remorse
En låt som inte liknar något annat, förutom en inledning som påminner om Stairway To Heaven och glider över i något nästan reggaeaktigt inom 30 sekunder. Medan man väntar på trummorna fastnar man vid Julians fraser som dansar över ett alldeles för minimalistiskt kompositionsunderlag. Även här lyfter orden låten till en annan nivå, men inte lika mycket som outron, som tar hela den där väntan på trummorna och löser upp den i ett slut som gör en mållös. Ett verkligt överraskande spår, som börjar utan några förväntningar, blir bättre minut för minut och till slut blir en av dina favoriter.
4 - Dine N'Dash
Här börjar vi röra oss in i ett område befolkat av låtar som inte hade känts malplacerade på vilket annat Strokes album som helst.
3 - The Fruits of Conquest
Den ligger inte på förstaplatsen bara för att den är mer Rolling Stones än Strokes. Lite Gimme Shelter, lite Mess It Up, lite Mick Jagger i Miracle Worker.
2 - Lonely in the Future
Reality Awaits kan man gilla eller inte gilla, som sagt verkar det vara ett album gjort för att splittra, men om Lonely in the Future finns det inte mycket att diskutera: det är ett fantastiskt spår.
Det finns innovation, ja, men ändå känns det som en låt som hoppat ut ur 2001 och förklätt sig perfekt för att passa in 2026. Den hade legat på förstaplatsen om det inte vore för den där autotune driften som påminner oss om att nej, det är inte ett spår från 2001.
1 - Going to Babble On
Det för tankarna till Threat of Joy och Someday, med några ekon av Phoenix. För fans av mer klassiska Strokes blir det albumets bästa spår. Om någon sa att den kom från vilket annat album som helst med bandet, skulle vi tro på det utan problem.